Den är väl faktiskt ingenting att skriva någon roman om. Jag är inte troende, klart jag är kristen! Är ju döpt i kyrkan som alla svenskar, nästan iaf, går på bröllop i kyrkan osv och har går  i kyrkan under olika högtider ibland. Det blir inte ofta men ibland kan jag tycka det är riktigt trevligt och mysigt att besöka kyrkan. Det är så lungt och fridfullt. Känner att det här med religion är ett känsligt ämne, och något som skapar både krig och fred i världen. Alltid gjort och kommer förmodligen fortsätta så..
När jag säger att jag inte är troende menar jag att jag inte ber, går inte i kyrkan på söndagar, är inte med i någon förening inom kyrkan osv. Jag tror väl inte direkt på Gud eller högre makter, men kan ibland känna en slags välsignelse. Inte när det gäller mig själv, men historier man hört. Människor som klarat sig ur en livskris, ''änglavakt'' vid olyckor osv. Sådana tillfällen får mig att känna en slags av tro. Jag tycker det är oerhört fint och bra att troende människor kan vända sig till något/någon för att finna styrka och kraft. Själv kommer jag aldrig kunna se mig själv som en tjej som sitter och ber. Tror det beror på hur man växt upp, om ens föräldrar går regelbundet till kyrkan eller inte. Min tro kommer alltid att vara, rätt enkelt: att alltid tro på mig själv!  Jag tycker alla ska få ha sin egen tro, så länge inte religionen blir negativ gentemot andra människor, att problem skapas på grund av den. Gärna för mig att folk får ha sina rörelser osv, bara det leder till något positivt. Jag pratar sällan om såna här grejer, har inte heller många vänner som går i kyrkan regelbundet osv. Lämnar det här ämnet nu, tycker verkligen religion är ett intressant ämne, men det är inte något jag lever med i vardagen.



Storkyrkan Stockholm.